Ursäkterna är dåliga för vår nordiska passivitet

Fyra nordiska före detta utrikesministrar riktar skarp kritik mot sina länders regeringar för flathet i Israel-Palestina-frågan: Ni medverkar till att försvåra läget. Det görs ofta gällande att diplomatiska ansträngningar i Mellanösternkonflikten just nu är lönlösa. Ingenting kan vara mer felaktigt. Allt våld och alla problem till trots finns det fyra faktorer som kan leda till fred: Arabförbundets fredsinitiativ, Mecka-avtalet mellan de palestinska rörelserna, Syriens nya öppenhet för villkorslösa förhandlingar samt den enastående samstämmigheten om hur en arabisk-israelisk fred bör se ut. Men en fredslösning kräver ett aktivt engagemang av Europas och inte minst Nordens regeringar.

Den som länge följt med fredsprocessen i Mellanöstern har många gånger känt frustration, men just nu är den känslan särskilt stark. Den israeliska regeringen står nära sitt sammanbrott och den palestinska regeringen pinas av interna stridigheter. Det kan ta månader innan läget stabiliseras. Därför görs det gällande att diplomatiska ansträngningar just nu är lönlösa. Vi menar att lägesbeskrivningen är riktig, men slutsatsen totalt felaktig.

Allt våld och alla problem till trots finns det fyra faktorer som kan leda till fred. Om USA och Europa försummar att ta till vara de möjligheter som dessa erbjuder, kan det visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Arabförbundets fredsinitiativ erbjuder den första möjligheten. I otvetydigt klarspråk och det viktigaste, enhälligt, erbjuder initiativet Israel fullständig och omfattande normalisering av förbindelserna i utbyte mot återgång till gränserna före 1967 och en förhandlad överenskommelse om flyktingfrågan. Det som nu behövs är att Arabförbundet preciserar sitt förslag och förklarar det direkt för den israeliska allmänheten. Israeliska ledare har reagerat rätt positivt på förslaget. Därför borde det vara läge för arabledare att nu inleda en diplomatisk offensiv internationellt för att övertyga den israeliska allmänheten om sina konstruktiva intentioner.

Den andra möjligheten formas av Mecka-avtalet mellan de palestinska rörelserna och den nationella enhetsregering som avtalet resulterade i. En del beklagar detta med motiveringen att Hamas regeringsmedverkan utesluter fred; de anser att Hamas borde fördrivas ur regeringen. Men med tanke på den roll organisationen spelar i det palestinska samhället, kan Hamas inte ignoreras.

Det internationella samfundet, speciellt de europeiska länderna, borde inleda kontakter med den nya palestinska regeringen och avbryta den finansiella och diplomatiska bojkotten. Försöken att motarbeta och marginalisera regeringen har försvårat försöken att nå eld upphör-avtal och att främja en politisk uppgörelse.

I samtal som International crisis groups företrädare fört med Hamasledare, har vi kunnat notera viktiga öppningar i frågor som är av central betydelse för att fredsprocessen skall kunna gå vidare. Det gäller utfästelser till ett ömsesidigt, omfattande vapenstillestånd, enighet om att en stat inom 1967 års gränser är ett gemensamt palestinskt mål, ett erkännande av president Abbas som den enda förhandlaren med mandat att förhandla med Israel och en försäkran om att stå fast vid varje avtal som i demokratisk ordning ratificerats av behöriga palestinska institutioner. Dessa utfästelser behöver naturligtvis preciseras och verifieras, men det kan endast ske i en dialog med den palestinska regeringen.

Den finansiella bojkotten som innebär att hjälp till Palestina dirigeras förbi den palestinska myndigheten, har inte lett till minskat bistånd. I stället har den lett till en process som är mindre transparent och mindre effektiv. Detta har försvagat de palestinska institutioner som mödosamt byggts upp. Bistånd borde därför ges via det palestinska finansministeriet som nu leds av en allmänt ansedd minister.

Den tredje möjligheten ligger i Syriens nya öppenhet för förhandlingar med Israel utan förhandsvillkor. Många är skeptiska och misstänker att Damaskus bara försöker undgå sin växande internationella isolering och motverka att en internationell tribunal sätts upp för att utreda mordet på Libanons statsminister Rafiq Hariri. Men oberoende av Syriens motiv är dess villighet att slå sig ned med Israel vid samma bord en avgörande faktor.

Att engagera Syrien kan innebära att risken för ett nytt krig mellan Hizbollah och Israel minskar, att Hamas ytterligare modereras och att en signal sänds till Iran om att också det landet borde ompröva sin politik. Det motsatta, att president Bashars invitation ignoreras, innebär otvivelaktigt att Syrien kommer att spela en destruktiv roll i Palestina, Libanon och Irak.

Den fjärde möjligheten bygger på den enastående samstämmighet som nu råder beträffande huvudlinjerna för en arabisk-israelisk fred. I många opinionsundersökningar och i informella diskussioner och avtalsutkast under årens lopp har innehållet i ett israelisk-palestinskt och ett israelisk-syriskt fredsavtal bekräftats och accepterats. International crisis group presenterade 2002 ett förslag vars konklusioner utvecklingen inte har omkullkastat. Nu är tiden kommen för det internationella samfundet att presentera en sammanhållen vision för fred i Mellanöstern. En sådan vision behövs för att uppmuntra parterna att orka ta sig fram till de nödvändiga kompromisserna.

Att vänta på att de optimala förutsättningarna för fred skall infinna sig, är bara en dålig ursäkt för att ingenting göra. Det innebär också att man medverkar till att förutsättningarna aldrig infinner sig. Därför anser vi att man nu i Europa och Norden aktivt bör utnyttja de möjligheter för reella framsteg som nu kan skönjas. Konflikten i Mellanöstern har alltför länge förgiftat de internationella relationerna.