FN:s resolution löser inte Darfurfrågan

Efter månader av diplomatisk brottning i New York godkände FN:s säkerhetsråd till sist en resolution om att skicka en fredsbevarande styrka till Darfur. Även om detta kommer förskräckligt sent är det ett mycket välkommet steg i processen att ta itu med en av de värsta kriserna i modern tid, som har lett till att över 200 000 civila har dödats och mer än två miljoner blivit hemlösa. Men det är långt kvar tills tragedin är över och ännu längre tills de lidande människorna i Darfur ens kan börja tänka på att bygga upp sina liv på nytt.

De senaste tre åren har Säkerhetsrådet antagit tolv resolutioner som varit i stort sett utan effekt. Den senaste har, om den sätts i verket, överraskande starka inslag. Visserligen urvattnades texten för att tillmötes alla medlemmar i säkerhetsrådet. Men den slutliga resolutionen antogs enhälligt. Äntligen har världssamfundet tagit till sig att det har ett kollektivt ansvar att hitta en lösning på konflikten i Darfur. Bara det är en framgång.

Den kombinerade styrkan från FN och Afrikanska unionen får ett hyfsat starkt mandat för att skydda civilbefolkningen och kommer att kunna dra nytta av FN:s administrativa strukturer. Men allt beror på hur den nya hybridstyrkan tolkar sitt mandat och sätter det i verket.

Den sudanesiska regeringen accepterade resolutionen. Men med tanke på att den tidigare har nekat FN tillträde till Darfur blir genomförandet av en kraftfull fredsbevarande aktion en både praktisk och politisk utmaning. Resolutionen ger i enlighet med FN-stadgans sjunde kapitel styrkan mandat att vidta ”nödvändiga åtgärder” för att skydda civila. Men den innefattar geografiska restriktioner som Khartoum kan utnyttja.

Tidtabellen säger att styrkan ska vara utrustad och färdig att ingripa vid årets slut. Det är i och för sig berömvärt att säkerhetsrådet visar det krismedvetande som tidigare saknats genom att ge en tuff deadline. Men erfarenheter från tidigare fredsbevarande aktioner har lärt oss att detta kommer att bli svårt, sannolikt omöjligt, att genomföra.

Enhälligheten i Säkerhetsrådet hade ett pris som visar sig på flera områden. För det första får styrkan inte beslagta illegala vapen, bara övervaka dem. Det är en viktig försvagning jämfört med tidigare preliminära versioner och även jämfört med fjolårets resolution. Detta är särskilt olyckligt med tanke på mängden vapen och beväpnade grupper i Darfur. För det andra finns inga skrivningar om påföljder om Khartoum inte svarar upp mot de tydliga krav som FN nu ställer upp.

Resolutionens allvarligaste svaghet är att den liksom sina senaste föregångare baseras på den fredsöverenskommelse som undertecknades i maj 2006 mellan regeringen och endast en av rebellgrupperna. Denna överenskommelse måste omförhandlas så att den omfattar alla krigförande grupper och återspeglar den situation som har utvecklats sedan dess.

En omarbetad fredsöverenskommelse måste vara en del av en sammanhängande internationell ansträngning får att uppnå en uthållig fred. Detta kan bara uppnås inom ramen för en politisk lösning som tar hänsyn till den maktbalans mellan centrum och periferi som finns i botten på i stort alla Sudans många konfliktproblem, däribland de oroväckande nya som blossat upp kring frågan om dammarna i norr. Darfurfrågan kan inte lösas om inte den bredare men numera mycket bräckliga fredsöverenskommelsen från 2005 på nytt aktualiseras.

Nyckelbudskapet till Darfur är att Sudans regering och de olika rebellgrupperna måste ge ett tydligt bifall till en politisk lösning på konflikten och agera i enlighet med detta. Annars finns det ingen annan möjlighet än att världssamfundet tar till mer handfasta metoder.

Den nya FN-resolutionen om Darfur är ett välkommet första steg. Men i själva verket sträcker sig vägen till en fred för hela Sudan långt bortom horisonten.