Olja finansierar mord

I fyra år har våld och terror härskat i Darfur. Efter många fåfänga fredsansträngningar är det hög tid att EU sätter hårt mot hårt.

Darfur är en humanitär katastrof. Mer än 200.000 döda, tusentals våldtagna och 2,6 miljoner fördrivna människor. Detta är en följd av den sudanesiska regeringens krig mot sin egen befolkning.

Det som från början var en motoffensiv övergick snabbt till att bli en mord- och utvisningsoperation. Regimen i Khartoum har rekryterat och betalat lokala milismän - Janjaweed - som attackerat hundratals försvarslösa byar och städer, ofta i nära samarbete med landets flygvapen.

Internationella humanitära insatser försinkas av regeringens trakasserier och byråkratiska snårigheter. Även om hjälpen når fram verkar poängen vara att "hålla människor vid liv med humanitära insatser innan de massakreras", för att citera en hög FN-tjänsteman,

Darfur kräver ett konsekvent och bestämt internationellt agerande. Vi bär alla ett ansvar för att hjälpa de fördrivna att återvända hem. De senaste tre åren har FN:s säkerhetsråd antagit tio resolutioner som kräver att den sudanesiska regeringen byter kurs och skyddar sin egen befolkning. Detta inkluderar kravet från säkerhetsrådet att Janjaweedmilisen avväpnas.

Ändå uppfyller inte Sudan sina löften.

I november 2004 var en fredlig lösning inom räckhåll. Regeringen och rebeller- na enades om eldupphör och humanitär hjälp. Det fanns skäl till hopp. En resolution från säkerhetsrådet och internationella ansträngningar hade banat väg för slutet på det 20-åriga kriget i södra Sudan. I januari 2005 undertecknades ett avtal mellan regeringen och rebellerna i södra delen av landet. Vid den tiden verkade det som om en liknande utveckling skulle följa i västra Sudans Darfurprovins.

Men i stället förvärrades läget. Efter ett uppehåll i flygbombningarna återvände snart planen. Mord- och förstörelsekampanjen tog ny fart.

Nästa runda i förhandlingarna, som öppnade i december 2004, gick i stå därför att regeringen, i strid med vapenvilan, iscensatte en militär offensiv.

En FN-resolution från augusti förra året gav klartecken för en fredsstyrka på

20.300 man. Den var tänkt att ersätta den befintliga och betydligt mindre truppen från Afrikanska unionen (AU). Knappast förvånande förkastade Khartoum förslaget. Påföljande förhandlingar ledde i november till ett kompromissavtal, som öppnade för en kombinerad AU-FN-styrka.

Samtal pågår fortfarande, men trots att tidningsrubriker stundtals talar om en lösning tar Sudan varje tillfälle att försena eller begränsa styrkans mandat.

Problemets kärna är att regeringen antingen är oförmögen eller ovillig att skydda sin egen befolkning mot massvåld.

Men om en stat inte klarar av att uppfylla denna sin viktigaste uppgift, då faller ansvaret på det internationella samfundet.

En militär intervention kan bli nödvändig. Att ingripa i Darfur utan den sudanesiska regeringens samtyckte är dock inte ett alternativ i dag. Det saknas inte bara politisk vilja för en sådan åtgärd. Ännu viktigare är att det inte är säkert att operationen kan bli framgångsrik.

Trots detta har omvärlden fortfarande alternativ. Bäst vore om FN:s säkerhetsråd hanterade krisen. Det utesluter emellertid inte att även EU sätter tryck på Sudan.

Unionens utrikesministrar borde lyssna till Europaparlamentet och införa hårda sanktioner mot den sudanesiska regeringen, vars huvudaktörer tydligt har pekats ut av FN:s undersökningskommission och expertpanel. EU borde frysa dessa personers tillgångar och belägga dem med reseförbud inom EU-området.

Vidare borde åtgärder vidtas som stryper utländska investeringsströmmar till Sudans oljesektor och stoppar tillförseln av varor och tjänster till den industrin. EU och dess medlemsstater bör anta lagstiftning som förbjuder europeiska företag att verka i Sudans oljebransch och angränsande industrier.

Dessutom borde utländska bankkonton som tillhör Sudans regeringsparti granskas, vilket kan utmynna i sanktioner mot regimens kommersiella enheter. Det är dessa som utgör den huvudsakliga finansieringskällan för Janjaweedmilisen i Darfur.

Sådana riktade sanktioner kan påverka de ansvarigas makt och privilegier. Europa skulle därigenom ta ett verkningsfullt steg för att stoppa dödandet i Darfur och bidra med meningsfull hjälp till de lidande.