Utbrända byar är dålig tv
Utbrända byar är dålig tv
Sudan’s Imperilled Transition: Policy Recommendations for the U.S.
Sudan’s Imperilled Transition: Policy Recommendations for the U.S.
Op-Ed / Africa

Utbrända byar är dålig tv

När människor svälter i massomfattning är televisionen där för att fånga deras ansikten, täckta av flugor, medan de dör. Men massvält kommer inte som en blixt från en klar himmel och från ingenstans. Så var finns alla tv-kamerorna ögonblicken innan de utmärglade kropparna börjar staplas på hög?

För tillfället finns mediauppmärksamheten i Irak. Eller Israel–Palestina. Eller Indien. Eller varsomhelst i världen utom just Darfurområdet i Sudan, där nästa massvälten nu står för dörren.

Darfur är en helt och hållet människoskapad katastrof. Alltsedan början av förra året har regeringen i Khartum understött de arabiska Janjaweed–miliserna i deras etniska rensning i området. Rensningen riktas mot dess svarta afrikanska befolkning, vilken hävdas ligga bakom ett uppror där.

Genom masslakt på tiotusentals civila och genom att bränna lagren av mat har Janjaweed drivit bort 1,5 miljoner människor från hem och försörjningsmöjligheter. Runt 200.000 har flytt till Tchad, medan Janjaweed föst ihop återstoden, över en miljon, till koncentrationsläger inne i själva Sudan. I dessa läger väntar nu internflyktingarna på att dö av svält och sjukdomar, eftersom regeringen lägger hinder i vägen för internationella hjälpinsatser, och därför att det råder brist på sådana insatser.

Detta är förvisso svåra förhållanden för journalister att arbeta under. Regeringen i Sudan är experter på att dra ut på tiden och försinka för utländska korrespondenter vilka söker tillstånd för att åka till Darfur, och tillträdet till de av Janjaweed–miliserna omringade koncentrationslägren är hårt begränsat. Alternativet att ta sig in till Darfur tillsammans med rebellerna via Tchad är ytterligt farofyllt.

Men den nuvarande bristen på mediatäckning av en humanitär katastrof som står för dörren kan inte enbart skyllas på svårigheterna – och kostnaderna för – att arbeta i en otillgänglig krigszon. Journalister som just nu tar sig till Darfur kommer till ett spökligt lugnt mellanspel. Det finns inga Janjaweed–angrepp att skildra, och det enda de ser är byar som bränts ned för veckor eller månader sedan.

För tidningar och radio är detta inte ett oöverstigligt hinder, och artiklar och radioprogram kommer nu också, om än inte så tätt, i ett flertal seriösa tidningar och radiokanaler.

Detsamma kan emellertid inte sägas om TV. I mitten av maj blev det ett litet utbrott av TV–rapporter, baserade på intervjuer med flyktingar i Tchad, men det fåtal TV–team som fanns där har sedan länge packat ihop och återvänt. Ännu färre har för avsikt att återvända inom överskådlig tid.

Just det här ögonblicket, efter den etniska rensningen och innan massvälten börjat, är inte gjort för TV så som nyhetsproducenter förstår det. De vill ha blodfyllda och händelserika bilder för att sätta liv i en historia. Och oavsett om massvälten lurar runt hörnet så räcker inte bilder på utbrända och övergivna byar särskilt långt.

Följden blir att TV–nyheterna hellre än att rapportera om en förfärlig tragedi som håller på att uppstå och därigenom kanske till och med kunna medverka till att den förhindras eller åtminstone mildras, så väljer man att vänta tills svälten börjat.

När den väl är ett faktum kommer förstås alla att skicka TV–team för att filma de döende och döda. Och reportrarna kommer att länka upp sig till resten av världen och via satellitelefon fråga sig varför detta hände, och varför ingen gjorde något för att förhindra det veckor och månader i förväg – det vill säga idag, just när televisionen vägrar berätta om det som pågår.

Subscribe to Crisis Group’s Email Updates

Receive the best source of conflict analysis right in your inbox.