Självständighet – enda utvägen

TÅLAMOD ÄR INGEN PLAN FÖR KOSOVO Serbiens premiärminister Vojislav Kostunica hävdar att han har en plan för Kosovo, men ingen verkar veta vad den innehåller. Med tanke på folkets önskan har det internationella samfundet inget annat val än att ge Kosovo dess självständighet, skriver Chris Patten, tidigare EU-kommissionär för utrikesfrågor.

Det tog Serbien bara 20 år av politisk oro, ett förödande krig och åtta års internationell överhöghet i en del av landets territorium, men nu hävdar premiärminister Vojislav Kostunica till slut att han har en plan för Kosovo.

Det enda problemet är att ingen, inte ens tjänstemän i Belgrad, verkar veta vad den innehåller.

Trots Belgrads känslofyllda retorik, som kräver att Kosovo ska förbli en del av Serbien, har de serbiska myndigheterna – under en rad regeringskoalitioner de senaste åren – aldrig kommit mednågot förslag om hur den till 90 procent albanska befolkningen i utbrytarprovinsen någonsin i praktiken åter skulle kunna leva under serbisk överhöghet.

Nu har ju för all del omtanke om folket i Kosovo aldrig varit Serbiens starkaste gren.

Detta är ju trots allt det område där Belgrad genomförde en etnisk rensningskampanj 1999, då tusentals albanska civila massakrerades och då 800 000 drevs på fl ykt till grannländerna tills Nato-bombningarna tvingade fram en annan politik.

Om Belgrad nu faktiskt har en plan så är det enda någon känner till om den en uppsättning luddiga, och ibland motstridiga, uttalanden från Serbiens unge utrikesminister Vuk Jeremic, och ministern för Kosovo Slobodan Samardzic.

”Planen” verkar inte ha någon kärna och utgör bara minsta gemensamma nämnare i serbisk inrikespolitik genom att framhärda i att förneka Kosovo självständighet.

Belgrads svar på frågan om Kosovos status är att begära av västmakterna att de ska rädda den serbiska demokratin på bekostnad av regionens  tabilitet, och stå för alla kostnader samt de rättsliga och säkerhetsmässiga bördor som hänger samman med att förneka Kosovo dess självständighet och med tvång hålla  rovinsen under serbiskt styre.

Belgrad har inte diskuterat om och hur albanerna kan integreras i det serbiska samhället, ekonomin och gemenskapen.

Inte heller har man sagt något om att ge dem samma parlamentariska representation, mänskliga rättighetsgarantier, kulturella rättigheter och särskilt skydd som albanerna skulle vara skyldiga att ge Kosovos serbiska minoritet enligt det FN-förslag som dosamt arbetats fram av FN:s särskilde förhandlare Martti Ahtisaari, som efter 18 månaders förhandlingar mellan de båda parterna inte nådde någon överenskommelse.

På grund av rysk obstruktion i FN:s säkerhetsråd har en trojka med EU, USA och Ryssland nu tvingats inleda en ny förhandlingsrunda som kopierar Ahtisaaris tidigare ansträngningar.

Under den inledande skytteldiplomatin förmodas trojkan få synpunkter från Belgrad och

Pristina. Förhoppningen är att de på något sätt ska nå en kompromiss som båda kan acceptera.

Fast absolut ingenting tyder på att Belgrads inställning till Kosovo kommer att ändras under denna politikergeneration, hur mycket tryck den än utsätts för. Serbiska politiker kan inte sätta ihop en plan för hur albaner ska integreras i Serbiens politik, samhälle och ekonomi därför att detta skulle innebära en livsfarlig inrikespolitisk risk för den serbiska regeringen.

Varje sådan plan skulle möta stora svårigheter i det nationalistdominerade parlamentet.

Och nu verkar det som om Belgrad, uppmuntrat av Moskva (som driver sina egna cyniska intressen), har skärpt tonen.

Det märks i ett parlamentsbeslut den 24 juli, som ger regeringen rätten att vidta alla åtgärder den finner nödvändiga för att värna den serbiska överhögheten över Kosovo.

Belgrad arbetar också för en delning av provinsen som en reservlösning – en fortsättning av Slobodan Milosevics politik – och hoppas på att genom att försvåra och försena Kosovos självständighet ska albanerna ta till en ensidig självständighetsförklaring, som splittrar det internationella samhället, eller våld, vilket skulle få serberna att framstå i bättre dager.

Samtidigt tickar klockan och Kosovo behöver svar.

I åtta år har Kosovos albaner väntat mer – och ibland tyvärr mindre – tålmodigt på att det internationella samfundet ska dra dem ur deras internationellt rättsliga limbo och fastställa deras status.

Trots att albanerna är nio gånger fler än alla minoriteter har de accepterat att upprätta en multietnisk stat, med det starkaste minoritetsskydd som Europa någonsin sett.

I deras gon har det internationella samfundet inga ursäkter kvar för att ytterligare fördröja en lösning på hur deras stat ska vara uppbyggd.

Till den änden har albanerna accepterat allting ända till den gräns där staten inte längre kan fungera. USA och Europa har begärt att de ska ha tålamod i 120 dagar till.

Efter den perioden kommer trycket att öka på en ensidig självständighetsförklaring, vare sig den har internationellt stöd eller ej.

Till syvende och sist begär Pristina full självständighet, vilket Belgrad vägrar, så den nya trojkan kommer att nå dit Ahtisaari nådde: en låsning mellan parterna som gör att FN:s säkerhetsråd måste fälla avgörandet.

Med tanke på folkets i Kosovo överväldigande önskan att befrias från den stat som försökte förgöra dem och avsaknaden av varje realistiskt förslag från Belgrad har det internationella samfundet inget annat val än att ge Kosovo dess självständighet.