Vänd trenden – ge Turkiet en chans

När ett halvt århundrade av närmande mellan Turkiet och den europeiska unionen gick i stå för ett decennium sedan, omgrupperade sig turkarna och kämpade vidare, och EU mötte dem på halva vägen. Resultatet blev en omvälvande period av reformer. Som tack för Turkiets mest fruktbärande period av politisk stabilitet de senaste decennierna visade landets väljarkår förra månaden sin tydliga tilltro till det regerande reformvänliga AK-partiet genom att ge det 47,6 procent av rösterna.

Nu är det Europas tur att ta ställning. I stället vacklar man, ser utvidgningen som omodern, oroas över immigration och gör misstaget att betrakta Turkiet lika med icke integrerade turkar inom EU. Först försökte vissa politiker och senare hela regeringar i Frankrike, Tyskland, Österrike, Danmark och Nederländerna hitta en genväg med en ny idé med ”priviligerat partnerskap” för Turkiet i stället för det medlemskap som upprepade gånger utlovats sedan 1963.

Det finns ingen anledning för européer att oroa sig för Turkiets medlemssträvan. Alla i Turkiet inser att landet är långt ifrån redo än. Ett medlemskap ligger åtminstone ett decennium framåt i tiden. Landet måste uppfylla de striktaste villkor som satts upp för någon kandidat hittills. Varje EU-regering har vetorätt och fransmännen har möjlighet att rösta ner medlemskapet i en folkomröstning. Om och när Turkiet når acceptans i EU så har turkarna inte gjort någon hemlighet av att de i kraft av sin egen suveränitet kommer att tänka efter noga inför sista steget.

Det finns inte heller någon orsak att oroa sig för turkars vanligen pragmatiska hållning till islam. AK-partiets utrikesminister Abdullah Gül som i går valdes till president av parlamentet, har gjort förstasidesrubriker av sin försäkran att bevara Turkiets sekulära politiska system. Güls hustru bär den moderna scarf som används av de nya muslimska konservativa. Men tids nog kommer denna symbol troligen att bli lika omärkbar som Erdogans hustrus. Den sjalen var lika kontroversiell när han blev premiärminister för fyra år sedan. De sekulära krafternas massdemonstrationer i april och maj visar att Turkiets mäktiga och vaksamma kemalister kommer att vara de första att blockera vare allvarligt försök att installera en teokratisk regim.

Européerborde skilja mellan nutid och framtid och komma ihåg att målet att komma med i EU gav den stimulans och motivation som skapade den turkiska reformens guldålder mellan 1999 och 2005. Ironiskt nog skapade det en process på många områden som kritiker på högerkanten i Europa använder för att illustrera varför Turkiet inte kan bli medlem: Fattigdom, dåligt ledarskap och brist på religions- och andra friheter.

De synliga framgångarna gynnar europeiska intressen. De senaste fem åren har haft en ekonomisk tillväxt på 7,5 procent, en fördubbling av inkomsten per capita och ett uppsving utan motstycke av utländska investeringar. Europeiska företag, framför allt tyska, har banat väg för att öppna stora butiker, ta över banker, livsmedelsföretag och försäkringskoncerner. Sedan handelsunionen 1995 mellan Europa och Turkiet har Turkiets totala handel fyrdubblats, varav hälften är handel med EU.

Internationellt anammar Turkiet det mesta av Europas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Turkiet har blivit en större bidragsgivare till de fredsbevarande insatserna i Afghanistan, Kongo, Libanon och forna Jugoslavien. EU anser att Turkiet i framtiden ska kunna transportera 15 procent av Europas olja och gas vilket kan stärka den europeiska energiförsörjningen.

En längre tids ström av EU-lagar har hjälpt till att förändra och demokratisera det turkiska samhället. Europeisk juridisk tillsyn har lugnat den långvariga etniska kurdiska revolten. De återupptagna förbindelserna mellan EU och Turkiet 2004 medförde även en kortvarig möjlighet att lösa konflikten på Cypern. Det kan komma en andra chans. EU:s skyddande paraply hjälpte ju till att lägga den så olösliga bitterheten mellan Turkiet och Grekland åt sidan.

Sedan 2005har emellertid EU:s brist på självkontroll satt processen under svår press. Det USA-ledda kriget i Irak har orsakat kraftiga antivästerländska känslor i Turkiet. De gav upphov till stridsaktioner av nationalistiska åklagare och auktoritära generaler vilket i sin tur drev fram ny kritik från Europa.

Turkiska politiker undviker för tillfället att visa pro-europeiska attityder. Militären har slagit av på takten när det gäller inköp från Europa. Det är framför allt franska företag som förlorat på det. Religiösa och etniska minoriteter har återigen satts under press. Gräl om Cypern försvårar alltmer EU- och Nato-diplomati. Ankara visar tecken på en attityd att klara sig själv i militära frågor särskilt gentemot norra Irak där turkiska kurdrebeller har sina baser.

Det är inte för sent att vända den här trenden. I den turkiska huvudstaden fortsätter det tekniska arbetet för ett EU-medlemskap. I april drog AK-partiet upp den mest underbyggda handlingsplanen för ett närmande till EU-normerna. Premiärminister Erdogan har inte hoppat på neo-nationalisternas populism som utvecklades som en reaktion på EU-besvikelserna. I sitt första tal efter valsegern, försäkrade han att han skulle använda sitt nyvunna starka mandat till återlansera EU-reformerna.

För att hjälpa till måste Europa allvarligt och övertygat möta honom med ett tydligt medlemskap som mål. Processen att ansluta Turkiet till EU är inte som en fransk politiker målat upp det, en flirt eller en förlovning som går att bryta. Turkiet och Europa är som två städer, en gång skilda åt, som nu har vuxit samman så att det inte längre går att skilja dem åt.