USA:s allians med Pakistan ett indirekt stöd till al-Qaida

Att Usama bin Ladin gömde sig i ett militärt område i Pakistan – en stad med en stor militärbas, en ansedd militärhögskola och ett antal pensionerade officerare – har satt ljuset på det som alltid har varit landets största problem. Pakistan är lamslaget av militärens dominans och dubbelspel. Stabiliteten i landet undergrävs genom militärens stöd till jihadistgrupper som strider i dess ställe i Kashmir och Afghanistan.

Snarare än att stärka landets säkerhet har dessa jihadister skapat en inhemsk våldskultur som under de senaste åren dödat tusentals pakistanier. Bara år 2010 utfördes 67 självmordsattentat. Utöver våldet har den militära dominansen i politiken och ekonomin lamslagit utvecklingen, vilket har lett till att en övervägande majoritet av befolkningen utarmats och fråntagits sina medborgerliga rättigheter.

Medan militären har byggt upp ett system som äventyrat Pakistan, dess grannar och resten av världen har landets allierade alltför ofta applåderat militären som Pakistans enda sammanhållande institution, trots att den i sin besatthet av Indien enbart håller landet gisslan. Det är dags för Pakistans allierade – främst USA, Europa och Kina – att gemensamt trycka på för att stoppa stödet till jihadistgrupper med kopplingar till al-Qaida, framför allt Laskhar-e-Tayyaba, och aktivt jaga andra al-Qaida- och talibanledare i Pakistan.

I och med Abbottabads pinsamma illustration av det pakistanska överkommandots opålitlighet har västvärlden, och särskilt USA, inget annat val än att omvärdera sin mångåriga, kontraproduktiva politik med bistånd till militären. Eventuellt framtida stöd måste villkoras med tydliga krav på ansvarsskyldighet för militären, som aldrig mer får tillåtas att spela sitt dubbelspel där den tar emot miljarder dollar med ena handen och stöder destruktiva, destabiliserande jihadistgrupper med den andra.

Samtidigt belyser det inträffade vikten av att stärka civila institutioner och aktörer. Att stödja Pakistans sköra övergång till demokrati vore det bästa sättet att låta civila ta kontrollen över nationens säkerhet. Det civila ledarskapet – i synnerhet regeringen, ledd av det pakistanska folkpartiet PPP – förstår, i ljuset av mordet på deras ledare Benazir Bhutto år 2007, bara alltför väl vikten av ett effektivt ingripande mot våldsamma extremistgrupper. Dessvärre har partiets ansträngningar hindrats av militären, som har förblivit en stat i staten även efter upphörandet av landets senaste militära diktatur 2008. En stärkt och upprätthållen övergång skulle ge makt åt den moderata pakistanska majoritet som, visar det sig i undersökning efter undersökning, anser att våldsam extremism är det största hotet mot medborgarnas och statens säkerhet.

Slutligen signalerar Abbottabadaffären betydelsen av att stärka och bygga upp det civila rättsväsendets kapacitet. För att hjälpa landets provinser att konfrontera våldsamma extremister måste polis och civilunderrättelseverksamhet utrustas och ges makt. Detta vore långt mer produktivt än att tillhandahålla extra medel till militären som, med tanke på sin besatthet av det indiska hotet och ambitioner att ta över Afghanistan, kommer att fortsätta tro att den kan skapa och styra över jihadistgrupper.

Låt oss hoppas att veckans händelser äntligen öppnar ögonen för dem som inte har sett eller velat se sanningen tidigare. Bin Ladins gömställe betyder att militären var antingen inblandad eller inkompetent. Varken Pakistaneller resten av världen har råd med någotdera alternativen.