Sätt press på Sri Lankas regering

Två månader efter det blodiga inbördeskrigets slut på Sri Lanka hålls fortfarande hundratusentals tamiler internerade i läger. Behandlingen av tamilerna riskerar att bidra till nya konflikter. Omvärlden måste nu sätta press på regeringen i Colombo att förbättra förhållandena, skriver Robert Templer, chef för Asienprogrammet vid den internationella tankesmedjan International Crisis Group.

Vapnen har tystnat i Sri Lankas blodiga inbördeskrig men de djupa såren av etniska motsättningar har inte ens börjat läka. 300 000 civila tamiler är i princip fångar i interneringsläger som drivs av den singalesiskdominerade regeringen. För att minska misstron mellan olika grupper måste givarländer sätta press på regeringen i Colombo att satsa lika mycket på att säkra en rättvis fred som man gjort på att vinna kriget.

De sista månadernas strider i det decennielånga kriget mellan Sri Lankas armé och de tamilska tigrarnas rebellstyrkor blev brutala. När regeringsstyrkorna drog åt nätet kring rebellfästena hamnade hundratusentals civila i skottlinjen. Armén attackerade urskillningslöst områden där både civila och rebeller befann sig och de tamilska tigrarna sköt dem som försökte fly. FN beräknar att omkring 7 000 civila, varav 1 000 barn, dödades och mer än 10 000 sårades under krigets sista månader.

Grymheter från båda sidor måste utredas om tamiler och singaleser fredligt skall kunna dela samma ö i framtiden. Men det akuta bekymret är de 300 000 tamiler som fortfarande lever bakom taggtråd, utan någon plan från regeringens sida för när de skall kunna återvända till sina hem.

Uppemot två tredjedelar av dem finns i det gigantiska lägret Manik Farm, där människor dör varje dag till följd av trångboddhet, dåliga sanitära förhållanden, brist på rent dricksvatten och otillräckliga medicinska resurser.

Regeringen skyller situationen på FN och internationella hjälporganisationer, eftersom dessa varit tveksamma till att bygga permanenta eller halvpermanenta bostäder åt flyktingarna. Den verkliga orsaken till problemen är emellertid regeringens vägran att påskynda kontrollen av flyktingarna för att kunna tillåta tiotusentals av dem att återvända hem för att bo hos släktingar eller bekanta.

Vidare har de internationella hjälporganisationernas möjligheter att nå fram med bistånd begränsats. Den 9 juli beordrade Colombo Röda korset att skära ner sina hjälpinsatser. Många av regeringens restriktioner tycks avsedda att förhindra att information om förhållandena i lägren, eller de umbäranden civila utsattes för under krigets sista månader, kommer ut. Inga privata möten med flyktingar i lägren tillåts och varken kameror eller inspelningsutrustning får tas in.

Många av flyktingarna svävar också i ovisshet om vad som hänt med familjemedlemmar som de separerats ifrån under kriget. Många som misstänks för samröre med de tamilska tigrarna har skiljts från sina familjer och hålls fängslade för förhör, ofta på hemlig ort.

Det finns pålitliga rapporter om att människor har hämtats från lägren nattetid. Några har hamnat i fängelser eller läger som Röda korset och Unicef har tillträde till. Men inte alla. Eftersom minst 2 000 personer – kanske långt fler – har ”försvunnit” på Sri Lanka sedan 2006 finns det starka skäl till oro.

Ett fall förtjänar särskild uppmärksamhet. Tre tamilska läkare och en högt uppsatt medicinsk tjänsteman hålls fängslade och riskerar åtal för samröre med de tamilska tigrarna. Som de i princip enda kvarvarande myndighetspersonerna i krigszonen under de allra sista veckorna arbetade de hjältemodigt med att rädda liv och att få omvärlden att uppmärksamma den humanitära katastrof som de civila som fastnat i skottlinjen utsattes för.

Den 8 juli försökte den lankesiska regimen få dem att ändra sina vittnesmål, i förhoppningen att därigenom kunna fria Colombo från anklagelser om krigsförbrytelser. Denna fars måste få ett slut: de fyra måste släppas och trakasserierna mot dem upphöra.

Efter att Sri Lankas regering vunnit kriget riskerar man att förlora freden genom behandlingen av etniska tamiler som tvingats på flykt eller blivit hemlösa genom konflikten. Colombo måste byta kurs om landet skall kunna påbörja en försoningsprocess och undvika att gammalt hat blir en grogrund för nästa tamilska uppror.

I synnerhet måste regeringen ta fram en tidtabell för att de människor som nu befinner sig i läger snabbt skall kunna återvända hem. Den måste också kraftfullt förbättra tillträdet till lägren och villkoren för dem som lever där. Colombo måste offentliggöra en lista över de internerade och låta Röda korset få tillträde till samtliga läger och alla aspekter av den kontrollprocess som utförs av militären och underrättelsetjänsten.

Det internationella samfundet kan spela en viktig roll för att övertyga Sri Lankas regering om att vidta dessa åtgärder. Det gemensamma ordförandeskapet i Tokyokonferensen för återuppbyggnad och utveckling av Sri Lanka – det vill säga USA, EU, Japan och Norge – har ett särskilt ansvar när de nu förbereder nästa möte i augusti och måste sända ett klart och entydigt budskap till Colombo. Alla givarländer, både sådana som agerar självständigt och sådana som agerar genom institutioner som Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken, bör villkora allt nytt ekonomiskt bistånd till landet, utom rent katastrofbistånd, på att åtgärderna genomförs.

Detta är vad som krävs för att skapa grundförutsättningar för en hållbar och rättvis fred på Sri Lanka.